Bonjour!

The sentimentala coffe is here.

Vi hade skolavslutning idag och det var så merdé fint! Först hade vi en gathering i matsalen där lärarna fixat en projektor som visade bilder från året, maaat och cider. Vi tog avgångsbilder nere i Corneliusparken (?).

Nån tjej från 6-7:an sjöng Hallelujah av Rufus Weinwright och Tannaz sjöng långsamt farväl.

När rektorn och lärarna skulle tacka av oss alla nior, dundrade vi i bänkarna som en hjord antiloper i lejonkungen. Vi fick krans i håret av 0-3:an, paket av rektorn, betyget av Jonas (!) och kramar av resterande lärare. Hur sjukt det än låter så kommer jag sakna dem! Det är så konstigt att man kan sakna något som man gått och klagat på i tre långa år. Nu känns det bara sorgligt att inte längre kunna sitta nere i korridoren och frysa ihjäl för att matpersonalen öppnat porten för dagens enda transport som kommer tre timmar senare. Det känns konstigt att inte ha något skitstort arbete som måste bli gjort och det känns konstigt att inte kunna sitta i caféets röda soffor med kaffefläckar och prata om ingenting när man egentligen borde sitta och arbeta med det där skitstora arbetet. Jag trodde aldrig att jag skulle komma att sakna allt det där som man tagit för givet och klagat på. Nu är det slut med att smyga ner till musiksalen under lunchpausen och på ea timmarna tillsammans med Hicky och öva på pianot. snyft :'/